sophie

HOW TO: Sofies top tre tips att varva ner för en rastlös människa

 Så, jag är en rastlös människa. Har inget tåla mod och yadayada.
Tycker inte om att sitta still men njuter desto mer när det händer saker typ hela tiden. 
Det sabbar ju tyvärr mer eller mindre det mesta vad gäller kreativitet och sånt kul, faktiskt. 
Minus kanske produktiviteten, jag får ju ändå saker gjort. 
Huruvida de blir svinbra gjorda eller inte är sen en annan sak. 

Att få saker gjorda så att jag är riktigt nöjd med dem krävs tålamod och ett lugn jag typ aldrig någonsin i mitt liv har kunnat besitta i mer än tio minuter. Därför kan jag nu (helt självutnämnt) titulera mig som kung över: Nedstressning för stressiga personer utan tålamod. 

Tips #1: Gör en aktivitet tvärtemot att lugna ner, aktivera dig som fan. Ta en springtur, hoppa hundra varv runt huset. Gör vad som helst som tar ut energi utan att du behöver prestera eller uppnå något. Det är typ det viktigaste, gör detta utan att sätta press på dig själv. Låt det bara ske, låt det bli som det blir. Duktigt! 

Tips #2: Ta ett bad. Och ja, jag vet att detta är det tråkigaste man kan göra. Men kombinera det med något! Bara för att man badar behöver man inte ligga stel som en pinne. Vill du käka, ta med nått att käka. Vill du spela spel, ja men spela spel då. Bara fantasin (och möjligtvis eventuella vattenskador) sätter gränserna! 

Tips #3: Vi säger att du är stressad över att få hemmet städat, och kan inte sluta tänka på det medan du hastigt dammar lite där och torkar golvet lite här. Istället, lyssna på Sofie och: 1. Hitta valfri mobil/ipod/liten sak du kan komma åt podcastappen på. 2. Hitta en skön podcast, jag lyssnar mycket på p3 dokumentär, klackspark, 08 fotboll och trea på bollen. Men det finns hundra miljoner andra att lyssna på också! (Jag har en gång i tiden spelat in podcast, badrumspodden om någon känner sig manad). 3. Slutligen, stoppa in hörlurarna, sätt på podcasten och försvinn in i samtalet utan att behöva tänka på att du ska tillföra något. Samtidigt försvinner också en hel del städning utan att du själv märker det (pga att du själv gör det typ automatiskt, inte pga magi tyvärr), och en hel del stress. Skönt!

HOW TO: SÖKA UNIVERSITET MED SOFIE


Att söka universitet. Enkelt, piece of cake, kan man ju tycka. Hitta en utbildning, klicka runt lite på internet, skicka in och vänta på resultatet. Till detta säger jag; FEL. SÅ MYCKET FEL!!! Eller, tekniskt sett är det ju rätt, men efter tjugotvå år i livet har jag lärt mig att det tekniska och praktiska inte alltid stämmer överens. Typ aldrig, faktiskt. Därför har jag idag knåpat ihop: How to söka universitet med Sofie. 

 Vi börjar med att hitta en utbildning. Vet du vilket ämne du vill söka inom? Great. Annars har du en del att stå i, kompis. Men låt oss säga att vi har en tanke med livet, så vi söker på relevanta utbildningar, läser lite. Hittar några som låter bra. Detta var ju ganska lätt, tänker ni. I nästa sekund tycker datorn att vi nu ska rangordna utbildningarna utifrån vilken vi helst vill komma in på. Här finns det två lösningar: Antingen tänker man till, det kanske är bättre att komma in på någon helt okej-linje än att inte komma in på någon alls. Så man söker den linjen man tycker låter rätt kul, och har bäst chans att kvalificera sig till. Eller, och denna gillar jag nog bäst, så går man all in och låter den stora blodpumpande aortamuskeln ta beslutet och söker utbildningen med 22.5 poäng även då dina ligger på stadiga 14.8. YOLO. 

 Och det var det. Done, finito, tänker ni nu. Fel igen!!! Nu kommer den stora väntan, den som kommer göra er galna, utbrända och trötta på livet. Den här väntan är värre än lukten från tonfisksalladen som glömts kvar i bilen en sommardag med strålande sol och trettiotvå grader. Den är till och med värre än att Isaksson faktiskt ska lämna landslaget. Allt som en gång var roligt kommer svärtas av den här väntan. Din lillebror tar studenten (Universitetet), härliga, varma sommarkvällar med solen som aldrig går ner (En månad kvar!!!), Island slår ut England och tar sig till kvartsfinal i EM (ENDAST TVÅ VECKOR TILL ANTAGNING). Det finns inget stopp, det är det enda du kommer tänka på. Enda tills den där dagen. Det är dagen innan resultatet släpps, du sitter fastklistrad vid datorn och uppdaterar fanatiskt sidan även då det är en kvart kvar till midnatt. Sen händer det, och det du suktat efter i flera månader är äntligen här. Antagningsresultatet. Ingen mer väntan, detta är slutet. Äntligen, tänker ni, inget mer tjat och inget mer hektiskt-panikar-över-högskolan-humör. Det är slut! Men hörni, jag har hört att sidan brukar hänga sig. Vänta lite till, är ni snälla.

HOW TO: ATT INTE GÖRA PÅ EN FLYGPLATS UNDER TIDSPRESS
STORY TIME!!!
 
Detta hände drygt två år sedan, jag och min vän Ulrika hade vart i Chicago under helgen och skulle hem till San Francisco igen, vi åkte på kvällen och hade en liten tidspress när vi tog metron ut till flygplatsen. Väl framme kan vi väl säga att den där tidspressen hade försvunnit ganska smidigt, och vi visste inte alls varför vi hetsat oss fram som idioter på tunnelbanan för vi hade helt klart all tid i världen.
 
Efter ett (kanske lite för) snabbt konstanterade av detta inser vi att vi inte hunnit fått i oss kvällsmat i den onödiga rushen, och för att klara ett femtimmars plan hem så borde vi äta. Vi letar upp första bästa matställe som visar sig vara Mcd, mitt första Mcd mål i efter åtta månader i USA. Här börjar mina minnen flyta ihop, men jag eller Ulrika dubbelkollar flygtiden och inser att istället för lugn och skön matstund kommer vi istället ha ett Usain Bolt-på-100-meter-race genom flygplatsen, för vårt flyg är schemalagt att flyga om tio minuter-ish. Här börjar paniken. Det positiva med denna hets är att vi faktiskt kollat upp vart vår gate ligger, det lite mindre positiva är att gaten i fråga ligger på andra sidan O'Hare. Vi försöker snällt och panikartat med att flirta oss till vår mat lite snabbare, får efter vad som känns som en evighet vår mat och börjar rusa iväg. Detta går alltså så snabbt att jag glömmer ketchup, och alla vet att jag inte glömmer ketchup bara sådär.
 
Med tung väska på ryggen, mat i ena handen och pass plus boarding card i andra trycker vi oss fram som galningar mellan halva flygplatsen (O'hare är STORT) för att sedan mer eller mindre snubbla in till gaten som redan ropat final call tre miljoner gånger och personalen stirrar humoristiskt på oss när vi flåsande slänger fram våra flygbiljetter. Vi hinner knappt in innan flygplansdörren stängs, än mindre sätta oss ner på våra platser innan vi börjat taxa. Men hallå, vi hann ju i alla fall med flyget, och på köpet fick vi ett träningspass. Hem kom vi, och maten, ja den fick vi också med oss. Det var ju det viktigaste. 
 
Ullis och jag förra helgen, när jag hälsade på henne i Linköping, två år senare.