MENY
STORY TIME!!!
Detta hände drygt två år sedan, jag och min vän Ulrika hade vart i Chicago under helgen och skulle hem till San Francisco igen, vi åkte på kvällen och hade en liten tidspress när vi tog metron ut till flygplatsen. Väl framme kan vi väl säga att den där tidspressen hade försvunnit ganska smidigt, och vi visste inte alls varför vi hetsat oss fram som idioter på tunnelbanan för vi hade helt klart all tid i världen.
Efter ett (kanske lite för) snabbt konstanterade av detta inser vi att vi inte hunnit fått i oss kvällsmat i den onödiga rushen, och för att klara ett femtimmars plan hem så borde vi äta. Vi letar upp första bästa matställe som visar sig vara Mcd, mitt första Mcd mål i efter åtta månader i USA. Här börjar mina minnen flyta ihop, men jag eller Ulrika dubbelkollar flygtiden och inser att istället för lugn och skön matstund kommer vi istället ha ett Usain Bolt-på-100-meter-race genom flygplatsen, för vårt flyg är schemalagt att flyga om tio minuter-ish. Här börjar paniken. Det positiva med denna hets är att vi faktiskt kollat upp vart vår gate ligger, det lite mindre positiva är att gaten i fråga ligger på andra sidan O'Hare. Vi försöker snällt och panikartat med att flirta oss till vår mat lite snabbare, får efter vad som känns som en evighet vår mat och börjar rusa iväg. Detta går alltså så snabbt att jag glömmer ketchup, och alla vet att jag inte glömmer ketchup bara sådär.
Med tung väska på ryggen, mat i ena handen och pass plus boarding card i andra trycker vi oss fram som galningar mellan halva flygplatsen (O'hare är STORT) för att sedan mer eller mindre snubbla in till gaten som redan ropat final call tre miljoner gånger och personalen stirrar humoristiskt på oss när vi flåsande slänger fram våra flygbiljetter. Vi hinner knappt in innan flygplansdörren stängs, än mindre sätta oss ner på våra platser innan vi börjat taxa. Men hallå, vi hann ju i alla fall med flyget, och på köpet fick vi ett träningspass. Hem kom vi, och maten, ja den fick vi också med oss. Det var ju det viktigaste.
Ullis och jag förra helgen, när jag hälsade på henne i Linköping, två år senare.
0