sophie

LIVET PÅ ETT ÅR
Jag har nog alltid vart en lite av en sprinter. Valde alltid sextio meter framför åttahundra på friluftsdagen i skolan. Har inte tålamodet att ta tag i långa projekt utan håller mig till korta. Tycker det är lättare att vara spontan än en planerare. Blickar inte framåt längre än helgen. Tror fortfarande på att Framtida Sofie fattar bättre beslut än Nutida Sofie gör. 
 
Efter att jag satte mitt datum för hemfärd har tanken alltid hållt sig i bakhuvudet. Vad ska jag göra när jag väl kommer hem? Jag måste jobba, ta igen allt jag missat och vara vuxen. Jag vill inte vara vuxen, jag vill vara barn. Kunna ändra sig hela tiden, bråka ena stunden och leka tillsammans nästa. Inte behöva planera långsiktigt och ta viktiga beslut. Vet ni hur bra det var att vara barn, eller? Innan livet kom i vägen, i kläm och i efterhand. Ångesten, mitt liv börjar nu men det känns som att det nästan är slut. Jag är tjugo år nu, om mindre än en månad är det ett år sedan studenten. Dagen då jag lämnade trygga ungdomslivet bakom mig och blev lite av en ung vuxen. Idag har jag ett stort ansvar varje dag. Jag tar hand om det viktigaste i två personers liv. Även då jag klarar det måste jag säga att det är mycket ansvar för en tjugoåring som för ett år sedan inte gjorde annat än festa, supa och sova i skolan. Två helt olika liv. Jag är så stolt över mig själv, och jag älskar mitt liv här. Men jag älskar också livet jag har i Sverige. Att kunna vara ansvarslös, att inte ha någon annan att tänka på mer än mig själv. Allt jag gjorde påverkade bara mig. Det var rätt skönt. 
 
Jag är nio månaders-au pair. Om fyra månader kommer jag nog vara tillbaka i Sverige, tillbaka till mitt liv och alla vänner jag har där. TIllsammas med det lyckoruset kommer också den eviga tanken vad i helvete jag ska hitta på. Vart ska jag jobba????? För jobba måste jag ju göra, jag måste vara lite långsiktig och tänka ut lite vad jag vill få ut av mitt liv här. Jag är ung och kan göra precis vadfan jag vill. Hur ska jag få ett jobb? Var? När börjar man söka? I vilken stad? Ska jag bo i Katrineholm, hos mamma och pappa? Ta igen förlorad tid och spara ihop pengar. Eller ska jag flytta någonannanstans och påbörja ett nytt äventyr så fort som möjligt? Jag vill att det ska gå fort, och jag vet att jag kommer vilja sätta mig på nästa plan så fort mitt landar på Arlanda. Men nu måste jag faktiskt snart lära mig att inte bara sprinta hela livet ut, för det funkar inte så i vuxenvärlden. Jag måste kunna ge mig ut på längre rundor också. Snart. 
 
Idag var jag ute och sprang. Fort. Jag rusade genom kvarteren, gick och sedan sprang jag lite till. Friheten i att kunna springa hur fort som helst och var som helst är underbar. Den känslan tänker jag ha kvar ett litet tag, åtminstånde i fyra månader. Hur mycket man än jobbar för att få en bra överblick får man inte glömma att det är de snabba, korta sprinterna som för med sig den härligaste känslan som finns. 
Mamma!

Sluta aldrig att vara ett barn! Låt barnet i dej alltid finnas där, det kommer att hjälpa dej genom livet. Det lär dej att skratta och gråta och kunna gör fel, det lär dig att leva i nuet. Vuxenheten kan inte tas bort, den måste finnas där så du inte gör för tokiga fel, skrattar åt fel saker, samt att man måste ta viktiga beslut ibland. Spring dina snabba lopp, det ger dig positiv energi, rusa snabbt i tankarna, stanna upp en stund och njut av nuet! Men låta barnet vara kvar, det gör att du är du! Jag älskar dej!! Kram Mamma!!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress